And for once in my life, I got nothing to say..
Konstigt hur allting funkar ändå, denna fredag jag så länge sett fram emot blir en dag som kommer låsa fast sig i hjärnan och tas fram när jag egentligen behöver ett helt annat minne, ett bra minne. Denna fredag skulle som sagt på ett ungefär se ut som så att jag och flickvännen skulle in till Jönköping och ha en trevlig dag. Idiot som jag är så lyckades jag förstöra även det, liksom den dag jag mest sett fram emot under denna jävla veckan, som jag sett fram emot sedan vi först började prata om det.
Vad som hände var att jag 12:10 vaknade av den där telefonen som just nu kan dra åt helvete precis som mycket annat kan.. Den började låta som vanligt, men mitt i den där sekvensen av uppvaknandet slår det mig att det inte är min alarmsignal som låter, det är ringsignalen. En snabb blick mot klockan på väggen som visar 13:10, alla känslor kommer emot en på en och samma gång, samtidigt som man ska förklara sig.. Jag hade inget att förklara, jag hade gjort bort mig. Gjort bort mig så totalt.. Minns inte riktigt vad som sades, tror det blev ett par förlåt, sedan de där sista orden du sa och ett snabbt klick på den där röda luren på din telefon. Och så var även du borta.
Tiden är inte på min sida, när jag har det som bäst, då går den alldeles för snabbt.. När jag ska passa den, då går den visst också för snabbt. Sen det där med att sova, jag gick och la mig runt halv ett. Ett ovanligt tyst rum, ingen musik, inga gitarr ljud, ingenting alls. Bara tystnaden och jag, precis som förr. Precis som förr blev det dessutom, sömnen höll sig undan och jag gjorde allt för att locka den till mig, när inte det funkade så bestämde jag mig för att kolla vad klockan var. De digitala linjerna bildade tillsammans sifrrorna 03:18 på den där jävla telefonen. En tanke flög i mitt huvud, ska jag skicka ett sms till min mor att läsa när hon vaknar om att hon gärna får väcka mig dagen efter.. Jag slog bort tanken med motargumentet att klockan ska hinna bli mycket innan jag ska vakna, och det blev den ju även. Det är det sista minns innan jag vaknade upp av den där signalen som inte var helt rätt. Lustigt att de där små valen man gör får så där stora konsekvenser. Det är så världen funkar antar jag, om den nu funkar alls.
Det där med att inte svika dig, det där med att visa dig att man faktiskt kan lita på människor ibland. Allt det där jag ville att du skulle se, det slängde jag iväg, grävde ner någonstans där ingen någonsin kommer leta. Inte du, inte jag.
Förändringen 2008 >> 2009 smyger sig ännu närmre våra huvuden och kalendrar, det som för bara en kort tid sen verkade vara en evighet tills det var ett faktum är snart här.
Jag ska väl ge mig själv några uppmaningar/löften.
Träningen ska prioriteras igen, jag ska bli sådär lite större igen. Det är liksom inte bara kroppen som växer, det är även sinnet, självkänslan blir så sjukt mycket bättre, den där människan man just nu inte känner igen i spegeln, den kommer återigen att vara där som en vän. Inte någon man föraktar lite så där och undrade hur man lät den bli sådan.
Jag ska inte heller falla tillbaka till allt det där jag var fast i innan, jag ska antingen stanna här eller fortsätta vidare. Men aldrig bakåt. Aldrig igen..
Vad som hände var att jag 12:10 vaknade av den där telefonen som just nu kan dra åt helvete precis som mycket annat kan.. Den började låta som vanligt, men mitt i den där sekvensen av uppvaknandet slår det mig att det inte är min alarmsignal som låter, det är ringsignalen. En snabb blick mot klockan på väggen som visar 13:10, alla känslor kommer emot en på en och samma gång, samtidigt som man ska förklara sig.. Jag hade inget att förklara, jag hade gjort bort mig. Gjort bort mig så totalt.. Minns inte riktigt vad som sades, tror det blev ett par förlåt, sedan de där sista orden du sa och ett snabbt klick på den där röda luren på din telefon. Och så var även du borta.
Tiden är inte på min sida, när jag har det som bäst, då går den alldeles för snabbt.. När jag ska passa den, då går den visst också för snabbt. Sen det där med att sova, jag gick och la mig runt halv ett. Ett ovanligt tyst rum, ingen musik, inga gitarr ljud, ingenting alls. Bara tystnaden och jag, precis som förr. Precis som förr blev det dessutom, sömnen höll sig undan och jag gjorde allt för att locka den till mig, när inte det funkade så bestämde jag mig för att kolla vad klockan var. De digitala linjerna bildade tillsammans sifrrorna 03:18 på den där jävla telefonen. En tanke flög i mitt huvud, ska jag skicka ett sms till min mor att läsa när hon vaknar om att hon gärna får väcka mig dagen efter.. Jag slog bort tanken med motargumentet att klockan ska hinna bli mycket innan jag ska vakna, och det blev den ju även. Det är det sista minns innan jag vaknade upp av den där signalen som inte var helt rätt. Lustigt att de där små valen man gör får så där stora konsekvenser. Det är så världen funkar antar jag, om den nu funkar alls.
Det där med att inte svika dig, det där med att visa dig att man faktiskt kan lita på människor ibland. Allt det där jag ville att du skulle se, det slängde jag iväg, grävde ner någonstans där ingen någonsin kommer leta. Inte du, inte jag.
Förändringen 2008 >> 2009 smyger sig ännu närmre våra huvuden och kalendrar, det som för bara en kort tid sen verkade vara en evighet tills det var ett faktum är snart här.
Jag ska väl ge mig själv några uppmaningar/löften.
Träningen ska prioriteras igen, jag ska bli sådär lite större igen. Det är liksom inte bara kroppen som växer, det är även sinnet, självkänslan blir så sjukt mycket bättre, den där människan man just nu inte känner igen i spegeln, den kommer återigen att vara där som en vän. Inte någon man föraktar lite så där och undrade hur man lät den bli sådan.
Jag ska inte heller falla tillbaka till allt det där jag var fast i innan, jag ska antingen stanna här eller fortsätta vidare. Men aldrig bakåt. Aldrig igen..
Kommentarer
Trackback
