.

Jag påminns ständigt om dåtiden nu mer, de där minnena ska visst aldrig få driva iväg till glömskans värld. De ska visst aldrig lämna mig ifred. Men det är faktiskt sant som jag säger jag vill inte ha dem, jag vill inte ha den tiden åter heller.. Aldrig igen, Aldrig någonsin igen.

Jag vet hur det fungerar nu, att jag inte är en av er. Fast jag tänkte mig aldrig som någon människa som tillhörde den där gruppen "er" för mig fanns det inte något er. Jag hade hoppats på att vi inte skulle vara så slutna som vi visade oss vara. Jag hade hoppats på att vem som helst kunde komma och gå när som helst. Det blev aldrig så.. Vi fortsatte att stänga ute allt och alla andra. Vi valde att vara naiva och trångsynta..

Tiden kom visst ikapp mig, jag visste att jag inte var sådan, att jag inte skulle klara av att tillhöra något sånt där särskilt länge.

Varför måste en grupp just bestå av så där lika individer? Vem säger att mångfalden är fel? Olika intressen skapar fler och roligare diskutioner, fast diskutera är väl inte riktigt eran grej..

Jag hade tur, jag kom dit jag ville.
Jag tänker inte kasta bort allting bara för att för en gångs skull passa in någonstans.

Och om det ni nu har det så jobbigt, om hela världen står över huvudet på dig och spottar ner mot dig. Tyck synd om dig själv, jag tänker inte tycka synd om någon som inte förtjänar det längre.

Ni kan inte döda mig mer än vad jag kan döda mig själv. Jag är smart nog att kunna få hela min värld i gungning.
Era ord får den inte ens att vibrera.

---

Vart tog de där orden vägen?
Kommer de att komma tillbaka?
Jag tänker vänta på dem i vilket fall.


"How about if you
Tell me something new
Tell me what will make you happy
Oh, you
So deserve to be"