.

Som sagt.
Att döda ett minne, är det ens möjligt?

Vem har inte dessa minnen som ligger begravda längst in i roten av hjärnan, tillsammans med alla andra minnen goda som dåliga ligger de där i en dvala och bara väntar på att få väckas och spöka i tankarna igen. Det är hemskt när de väl kommer fram, båda de bra och dåliga minnena kan förstöra psyket hos oss för en stund. De minnena som var sparade som bra minnen kan vid fel tillfällen vara de allra värsta. Påminnelsen om att det som en gång var så där bra aldrig blir detsamma. Påminnelsen om att vi lever just nu, det som hänt har hänt. De val vi gjorde var de val som gjorde oss till det vi idag är. Jag ångrar vissa saker jag gjort. Men jag ångrar aldrig den jag var, det var inte hos mig felet låg.

Kollade igenom min bilddagbok tidigare, det var då det slog mig att för ett halvår sedan hade vi nog aldrig yttrat ett ord till varandra du och jag. För ett halvår sen pussade du på en pojke som inte såg sitt bästa ut, för ett halvår sedan gjorde du ett misstag som till slut blev något väldigt bra.

Idag Tisdagen har jag varit med min flickvän Lela, kollat vänner och myst lite. Hon har varit så där saknad, i alla fall det där lugna, den där förståelsen. Medans vissa av livets pusselbitar snart bryts av på mitten då man inte kan lista ut vart de ska läggas så blir vårat lilla pussel bara enklara och enklare. Bit för bit läggs på. Fast det fylls aldrig, kommer aldrig heller att fyllas, vissa pussel är oändliga. Det här är ett av dem

xoxo <3