.

Dessa hålor vi alla föraktar på något vis, dessa orter som håller oss tillbaka från allt det där vi strävar efter att nå. Jag är fast i en, du är fast i en, och du i en annan. Min plats heter Hok, den är lika liten som namnet är kort. Runt omkring finns bara lite större platser som även dessa är okända för resten av Sverige och världen. För att komma härifrån måste man liksom först ta sig till en av de där andra okända platserna för att sedan därifrån kunna åka till en plats folk vet existerar. Sådana här platser rymmer ofta många ordspråk som t.ex. Att alla känner alla.. Detta är kanske inte helt sant, man känner inte alla, Men man känner till så gott som alla, du ser aldrig nya människor, aldrig nya ansikten. Och detta när man lärt sig att världen är i behov av förändringar för att fungera.

Varför bor vi här då? Jo föräldrarna trivs väl här, det går ihop sig med livet de lever. Och det kan man väl förstå ändå, de har levt halva sin livstid nu, de har inte all den tid vi har på sin sida. De nöjer sig med små förändringar i vardagen istället för som vi lite yngre med planer på att förändra och forma hela våra liv. Jag kan förstå att jag och andra bor här, det måste vara en betryggande känsla av att det är just så där litet, ju större stad desto större förändringar. Men just nu lever jag i nuet och det innebär att jag ska bort från denna plats till slut.

Jag är trött på den här platsen, sommaren ska spenderas mestadels på andra platser.

Luggen växer och växer den med och det får den väl fortsätta med tills dagen kommer då jag olyckligtvis trampar på den och den slits av från mitt kära huvud.

Bläh, nu flyger det massvis av tankar i mitt huvud men tyvärr vill inga av dem gå ner i fingrarna och omvandlas till bokstäver. De nöjer sig med att skaka om min verklighet en smula. Ska väl lägga mig ner en stund och lyssna lite till dem.

naej, detta inlägg hade inte mycket vettigt att säga så nu slutar jag.