.

Nu sitter jag alltså här med cirka 4 kilo färg i håret, det är tisdag och klockan börjar sakta närma sig onsdag.

Dagen har fördrivits med sömn, sedan kom flickvännen och hälsade på en stund va. Tycker om henne lite mycket så där va. Fortsättningsvis försökte jag hitta någon ny att leka med då Lela inte kunde stanna särskilt länge. Tyvärr misslyckades jag med det försöket då, resten av dagen spenderades med mig själv och Bright Eyes. Under kvällen gick jag sedan för att köpa mig lite mat i form av en pizza x/ Det var trevligt att höra att mannen där hade samma uppfattning om nyår som jag själv har. Det är en helt vanlig dag, det enda som förändras är att en åtta blir till en nia. Han förstod precis som jag inte meningen med att fira detta, vi blir ju inte precis äldre eller något sådant. Eller kanske en dag då, men ändå.

Vi vet inte riktigt vad som händer, vi åker hiss upp och ner just nu. Vi hittar inte en enda våning att stanna vid. En del av mig är fylld av skräck medans en annan del är lite tryggare. Vi tappar del för del, men vi vet väl att bara för att vi tappar något är det inte förlorat.. Vi kan alltid stanna upp, leta reda på det och sedan plocka upp det igen.

Morgondagen blir väl inte så där som man hade hoppats på, men det spelar ingen större roll egentligen. Jag får vara med människan jag vill, och tillsammans ska vi väl lyckas följa med resten av världens människor in i det nya året.

Naej nu ska jag snart gå och skölja av huvudet och hoppas på att håret sitter kvar istället för att följa med vattnet ner i avloppet.

Det här blir kanske årets sista inlägg, och om det nu är fallet får jag väl i alla fall önska er alla ett Gott Nytt År.

Tills jag orkar skriva något ikväll får Conor Oberst tala för mig..

"That's why I'm singing, baby, don't worry
Because now I've got your back
And every time you feel like crying
I'm gonna try to make you laugh
And if I can't, if it just hurts too bad
Then we'll wait for it to pass
And I will keep you company
Through those days so long and black "

Typ just hemkommen från stora staden Jönköping. Söndagskvällen spenderades med Viktor, Lela och Linnea. Natten med enbart Viktor. Vi hann med diverse saker som tex. leka lite sandlåda, ta en sen promenad och andra trevliga saker.

29:de December alltså, sjukt taggad på Onsdagen som innebär att ett nytt år ska välkomnas. Folket som ska välkomna det tillsammans med mig är följande vad jag vet, Lela, Linnea, Viktor och Scrammel, vet inte om det dyker upp någon mer. Men det kan ju alltid vara trevligt.

Som sagt trevlig dag ska det bli, schemat hittills ser ut som så att jag och Lela ska färga lite hår och annat. Hon ska även odla vingar och vara så där extraextraextra fin! Sedan bär det av vidare till Jönköping och Linneas residens. Får ta kvällen som den kommer, fast ändå liksom skapa den själv. Skapa egna förutsättningar och egna vägar för möjligheterna att komma.

Även kallad till sådant där Polisförhör nu tydligen, fast kan vara som så att det enbart är över telefon. Det där brevet skrämde mor min lite, och ärligt talat mig med. Själva ämnet har jag lagt bakom mig för längesedan och minns typ ingenting från den där kvällen. Men får se hur det går och vad som blir sagt.

Spring     Summer     Autumn      Winter.

Every year consist of four seasons, I often think it's three to many. But in the end I know that we at least need one of those cold, colorless and dark periods of the life and the year. We need those things that we despise, otherwise we wouldn't appreciate the good things as they come.. They'll always come.

I wish more then anything right now that we wouldn't be stuck in what seems to be a combination of winter, spring and fall.. It's cold as the worst day in winter, the environment reminds me so much of the fall, and the colors makes me think of spring. Our houses turns to unguarded prisons, I am nothing but  a box in a cage. I hold all these thoughts all these emotions, and this weather won't let me deal with it. I'll remain in my room most of the time I'm alone. There is no one to tell me I can't leave, I'm the one in charge of me.. Still I'm stuck. If I try to leave for outside, try to find myself a place to reflect what's on my mind, I just can't. The cold and the lifeless surrounding just tells me to go right back home.

---

"All the people you knew were the actors"
The smaller your town is the more the people in it have to prove themselves.
I really don't live up to the expectations other people put on me, I'm no one but myself, I will never be anyone else, would never want it.. How ever the people surrounding me, they depend on the rest of their flock. They work better in a group, where they can be anyone and anyone could be them. I'm so sick and tired of this, always judging, always rejecting people without even let them speak a word. The way you dress, talk, believe or whatever it now might be. It's all they need to see or know to place you in a folder along with everyone else.

This isn't happening

Well, It is...

Konstigt hur allting funkar ändå, denna fredag jag så länge sett fram emot blir en dag som kommer låsa fast sig i hjärnan och tas fram när jag egentligen behöver ett helt annat minne, ett bra minne. Denna fredag skulle som sagt på ett ungefär se ut som så att jag och flickvännen skulle in till Jönköping och ha en trevlig dag. Idiot som jag är så lyckades jag förstöra även det, liksom den dag jag mest sett fram emot under denna jävla veckan, som jag sett fram emot sedan vi först började prata om det.

Vad som hände var att jag 12:10 vaknade av den där telefonen som just nu kan dra åt helvete precis som mycket annat kan.. Den började låta som vanligt, men mitt i den där sekvensen av uppvaknandet slår det mig att det inte är min alarmsignal som låter, det är ringsignalen. En snabb blick mot klockan på väggen som visar 13:10, alla känslor kommer emot en på en och samma gång, samtidigt som man ska förklara sig.. Jag hade inget att förklara, jag hade gjort bort mig. Gjort bort mig så totalt.. Minns inte riktigt vad som sades, tror det blev ett par förlåt, sedan de där sista orden du sa och ett snabbt klick på den där röda luren på din telefon. Och så var även du borta.

Tiden är inte på min sida, när jag har det som bäst, då går den alldeles för snabbt.. När jag ska passa den, då går den visst också för snabbt. Sen det där med att sova, jag gick och la mig runt halv ett. Ett ovanligt tyst rum, ingen musik, inga gitarr ljud, ingenting alls. Bara tystnaden och jag, precis som förr. Precis som förr blev det dessutom, sömnen höll sig undan och jag gjorde allt för att locka den till mig, när inte det funkade så bestämde jag mig för att kolla vad klockan var. De digitala linjerna bildade tillsammans sifrrorna 03:18 på den där jävla telefonen. En tanke flög i mitt huvud, ska jag skicka ett sms till min mor att läsa när hon vaknar om att hon gärna får väcka mig dagen efter.. Jag slog bort tanken med motargumentet att klockan ska hinna bli mycket innan jag ska vakna, och det blev den ju även. Det är det sista minns innan jag vaknade upp av den där signalen som inte var helt rätt. Lustigt att de där små valen man gör får så där stora konsekvenser. Det är så världen funkar antar jag, om den nu funkar alls.

Det där med att inte svika dig, det där med att visa dig att man faktiskt kan lita på människor ibland. Allt det där jag ville att du skulle se, det slängde jag iväg, grävde ner någonstans där ingen någonsin kommer leta. Inte du, inte jag.

Förändringen 2008 >> 2009 smyger sig ännu närmre våra huvuden och kalendrar, det som för bara en kort tid sen verkade vara en evighet tills det var ett faktum är snart här.

Jag ska väl ge mig själv några uppmaningar/löften.

Träningen ska prioriteras igen, jag ska bli sådär lite större igen. Det är liksom inte bara kroppen som växer, det är även sinnet, självkänslan blir så sjukt mycket bättre, den där människan man just nu inte känner igen i spegeln, den kommer återigen att vara där som en vän. Inte någon man föraktar lite så där och undrade hur man lät den bli sådan.

Jag ska inte heller falla tillbaka till allt det där jag var fast i innan, jag ska antingen stanna här eller fortsätta vidare. Men aldrig bakåt. Aldrig igen..

Ännu en dag som försvunnit utan att man liksom tänkt på det. Mjo återigen har klockan slagit mycket och snart ska man väl lägga sig i den där så kallade sängen igen. Steg upp runt 12:30 idag, duschade och fixade diverse saker för att sedan invänta min sån dära flickvän. cirka tio över två anlände hon och vi började vandra hemåt. Som vanligt så rann tiden iväg utan att man tänker på det, ska tiden verkligen gå så här fort? Isåfall behöver vi mer tid än vad vi har..

Tiden flyger förbi, idag är det den 24:de December, ni vet alla vad för dag det är.
En dag jag så gärna hoppar över varje år, en dag som visar så mycket om vad för människor vi faktiskt är. Dock blev det en liten förändring detta år, en liten förändring är oftast början till någonting stort. jag vet itne om jag ska vara rädd, eller om jag ska låta den där glädjen som knackar på ingångarna till mitt huvud komma in. Den där glädjen, jag vet inte om det är precis vad jag säger att det är. Någonting är det, och in vill det i alla fall..

Familjen samlad, den där familjen som man älskar, men liksom ändå inte alltid klarar av. Människor med samma ursprung, samma uppväxt, många gemensamma minnen.. Ändå så olika, det är kanske det allting handlar om egentligen? Allt det där man delar på, alla saker man har gemensamt.. den där tryggheten som ändå finns, vi gillar att utmana oss själva, vi tycker om att se hur vi påverkas av förändringar vi själva skapar. Vi skapar förändringar som vi vet inte är bra för oss, säkra på att vi klarar det. Sedan slår det en att man faktiskt inte klarar det, och då är det oftast försent. Det är då vi behöver en vän eller någon man hade före den där jävla förändringen för att fortsätta lyckas hålla huvudet högt.

Jag fick det, vad fick du? Varje år kommer alltid frågan upp, bara ett fåtal är intresserade av svaret. Hela livet är en tävling, och nästintill varje människa känner att de måste vinna den. Vem fick dyrast eller bäst saker? Seriöst, vem fan bryr sig? Jag skiter i vad jag får, jag vill egentligen inte ha något, lika lite vill jag ge någonting.. Liksom materia. Allt jag vill är att de jag bryr mig om verkligen vet att jag gör det. Och det är allt jag vill med, jag vill veta, jag vill ha den där bekräftelsen. Jag får den utav er utan presenter och sådant där.

Högtider tar alltid fram det värsta ur människor!

Den 24:de December alltså. Sju dagar kvar till den där nyårskvällen, den där kvällen där man snabbt kan sammanfatta året med av att det itne riktigt blev som man hade tänkt sig för precis ett år sedan. Nya tankar och nya minnen har intagit våra sinnen och spökar för oss när de känner för det. Bra tankar dåliga tankar, de varvar varandra. Löftena vi ger oss själva, vi får det att låta så seriöst, men i själva verket är det inga löften, det är förhoppningar och uppmaningar om att vi ska kunna förändra något till det bättre..
 

Jag vet inte vart jag ska vara, jag vet inte när jag ska vara, jag vet inte vilka som kommer vara där. Allt jag vet är att jag vill vara med dig.

---

Det är alltså julafton, klockan är 20:00. Om ett år kommer en liknande blogg kanske uppdateras, och det kommer inte ta lång tid. jorden kommer förhoppningsvis snurra lite snabbare, sekundvisarna tickar lite snabbare och Almenackans sidor vänds. Det var inte en allt för lång tid sedan det faktiskt var sommar, den där jävla sommaren som blev en tid för förändringar.

God Jul på er alla va.
Jag ska vara lite mer positiv nästa inlägg dåva:)

Redan måndag då, och snart är även den slut. Helgen har gått sjukt snabbt, det började med fredagen som egentligen är raderad, fast den slutade ändå bra så något får man väl ändå ta med sig därifrån. Ibland fungerar även vi som människor, fast det är väl då man inte fungerar i och för sig.

Lördag började med fotbollscup på Elmia, för laget gick det åt helvete, men det var väl ändå väntat. Vi har inget där att hämta, för det första skiljer sig inomhusfotboll gentemot utomhus så enormt mycket, för det andra är det en seriös cup för bra lag. Dock är jag väldigt nöjd med min egna prestation, jag gjorde det jag skulle och mer därtill. Inga gamla skador kändes av heller, det känns som att det här kommer att bli en bra säsong för Ple.

---

Senare på Lördagen tog jag bussen in 21:15 till jönköping där jag träffade Viktor och senare Scrammel, den sistnämnde drabbades dessvärre av sjukdom och var tvungen att dra sig hemåt tidigare än planerat. Men kvällen blev ändå bra med Gitarrplink och diverse filmer, hann även med att leka i sandlådan innan vi somnade dagen efter.

Söndag kom jag hem ifrån Jönköping efter klockan tre någongång, åkte vidare hem till Hok och upptäcker till min fasa och besvikelse att jag tappat min choklad. Denna upptäckt startade då ett sug efter choklad och bevisade det kända citatet "Det är först när du förlorat något du förstår hur mycket du behövde det" (felcitering men mitt huvud rymmer inte alla citat som finns då) Somnade först klockan två och sov några timmar till telefonen slog om till 07:30 och väckte mig med en trevlig Libertines sång. Trots den korta sovstunden var det relativt lätt att komma upp ur sängen, förklaringen är enkel och lyder som följande att min lela skulle komma till mig tidigt.

Nu sitter jag här och klockan är snart halv sex, tiden flög förbi som den alltid gör med dig.

Onsdagen den 17de December och bara två dagar kvar till lov..
gamla bloggen är borta för alltid.

Lovet tas emot med blandade känslor.
Det ska bli skönt att kunna ta dagarna som de kommer, sova hur länge jag vill, göra vad jag vill och dylikt.
& andra sidan försvinner den där känslan av att jag gör något vettigt med dagarna, jag går i skolan och gör mina uppgifter, jag sätter rätt stora krav på mig själv då jag vet vad jag kan och inte kan. Att känna att jag faktiskt gör något bra under tiden i skolan känns faktiskt riktigt bra.

Folk kommer att försvinna, det gör de alltid..
I skolan så kan man vara hur bra vän med vilken människa som helst, det kan verka som så att människor verkligen bryr sig om dig, sedan kommer loven och visar att så är faktiskt inte fallet. Man tappar kontakten helt under hela lovet, inte ett ord från någon, ständig tystnad. När skolan väl börjar igen, då är de där igen med samma falska leenden som när ni sist sa hejdå ett par veckor tidigare. Le tillbaka och ge dem vad de vill ha, annars är det du som förändrats till det sämre.

Dock blir det väl ändå rätt skönt att komma ifrån.
Mina sociala band till andra i skolan har börjat falla helt i bitar, just nu är jag inte särskilt taggad på att plocka upp bitarna heller. Människor stannar hos en så länge det gynnar dem själva, när fördelarna börjar minska så får man hitta nya människor att utnyttja.

Ni tycker jag har blivit sur och pessimistisk, att jag förändrats så totalt..
Tänk igen, kanske var det ni som förändrades?