förlåt, jag älskar dig..
Jag har gjort misstag hela mitt liv
Vem har inte?
Men av de relevanta misstag som sker skulle det största vara att kasta bort det här..
Jag älskar dig!
Jag älskar dig så sjukt mycket..
Du är så mycket mer än det jag visar att du är..
Vem har inte?
Men av de relevanta misstag som sker skulle det största vara att kasta bort det här..
Jag älskar dig!
Jag älskar dig så sjukt mycket..
Du är så mycket mer än det jag visar att du är..
Om du nu måste vara någon annan, välj någon som inte är upptagen.
Vakna upp, du tappar greppet! Ta tag i det på nytt medan du kan!
Vem är det som målar min spegel?
Jag känner inte längre igen människan som stirrar tillbaka
Den är precis som så många andra, helt utan en egen vilja.
Även om den inte liknar mig så rör den sig likadant som mig, varenda rörelse återskapas.
Det händer att jag läser andras bloggar när jag har tid att ödsla men inget att ödsla den på. Det är skrämmande att se hur människor längre inte kan vara sig själva, vi måste kopiera, vi måste förändra, vi kan inte längre skriva vad vi tänker. Ett inlägg för mig är att omformulera mina tankar till text. Min blogg är inget arbete, det är ingen rapport, det jag skriver kommer direkt ifrån huvudet. Jag sitter inte och lusläser min blogg efter eventuella slarvfel, jag sitter inte och tänker i en halvtimma på vad folk vill läsa. Vad folk vill läsa spelar ingen roll, det som för mig spelar roll är vad jag vill skriva.
Och du, gumman.. Personen/Personerna du försöker vara är redan upptagna. Känns det bra att vara en kopia, ett andra exemplar, känns det bra att i dina tankar vara någon du inte är? Lycka till med din bantning förresten! Snart kommer vi väl inte se dig längre..
Vem är det som målar min spegel?
Jag känner inte längre igen människan som stirrar tillbaka
Den är precis som så många andra, helt utan en egen vilja.
Även om den inte liknar mig så rör den sig likadant som mig, varenda rörelse återskapas.
Det händer att jag läser andras bloggar när jag har tid att ödsla men inget att ödsla den på. Det är skrämmande att se hur människor längre inte kan vara sig själva, vi måste kopiera, vi måste förändra, vi kan inte längre skriva vad vi tänker. Ett inlägg för mig är att omformulera mina tankar till text. Min blogg är inget arbete, det är ingen rapport, det jag skriver kommer direkt ifrån huvudet. Jag sitter inte och lusläser min blogg efter eventuella slarvfel, jag sitter inte och tänker i en halvtimma på vad folk vill läsa. Vad folk vill läsa spelar ingen roll, det som för mig spelar roll är vad jag vill skriva.
Och du, gumman.. Personen/Personerna du försöker vara är redan upptagna. Känns det bra att vara en kopia, ett andra exemplar, känns det bra att i dina tankar vara någon du inte är? Lycka till med din bantning förresten! Snart kommer vi väl inte se dig längre..
Split it all in pieces.
Det här är allvarligare än jag först trott
Jag saknar er..
Jag saknar er..
There is no goodbyes.
Vänd mig upp och ner och det ser ut som att jag ler..
En tomhet som ekar inom mig
Ett behov som inte kan fredas
En spegelbild som jag inte vill ha
En saknad...
Musiken får mig att sjunga med, men den tar inte längre fram mina känslor. Gitarrerna ligger just nu på sängen, dock finns inte glädjen där. Vart är människorna? Jag är dessutom fylld av tvivel, meningslöst sådant som inte bör existera alls. Så många frågor men så få svar. Vart ska jag söka mig? Sömnen smyger sig närmre men skjuter sig samtidigt ifrån mig. Påsklov, härligt men samtidigt så skrämmande. Rädslan av att slösa bort dagar med att inte göra någonting alls, timmar man kastar bort genom att inte göra något när det faktiskt inte heller finns något att göra.
Fem månader. Det må vara en lång tid. För mig är det en äckligt lång tid.
Jag älskar dig, jag gör det verkligen. Nu är det jag som tänker istället för att bara känna.
Förlåt för det.
Det här suger, orden dyker upp och försvinner lika snabbt i mitt huvud.
Låt mig göra skillnad, låt mig bara vara lite mer än vad jag är idag.
En tomhet som ekar inom mig
Ett behov som inte kan fredas
En spegelbild som jag inte vill ha
En saknad...
Musiken får mig att sjunga med, men den tar inte längre fram mina känslor. Gitarrerna ligger just nu på sängen, dock finns inte glädjen där. Vart är människorna? Jag är dessutom fylld av tvivel, meningslöst sådant som inte bör existera alls. Så många frågor men så få svar. Vart ska jag söka mig? Sömnen smyger sig närmre men skjuter sig samtidigt ifrån mig. Påsklov, härligt men samtidigt så skrämmande. Rädslan av att slösa bort dagar med att inte göra någonting alls, timmar man kastar bort genom att inte göra något när det faktiskt inte heller finns något att göra.
Fem månader. Det må vara en lång tid. För mig är det en äckligt lång tid.
Jag älskar dig, jag gör det verkligen. Nu är det jag som tänker istället för att bara känna.
Förlåt för det.
Det här suger, orden dyker upp och försvinner lika snabbt i mitt huvud.
Låt mig göra skillnad, låt mig bara vara lite mer än vad jag är idag.
