.

Fredagen spenderades i Jönköping
Skola - Stan - Bowling
Bowlingen var lite sent påkommet för mig men jag tvekade inte, jag skulle gå den där jävla milen när som helst för dig typ.
Var väl hemma någon gång mellan ett och halv två på natten i alla fall
Slocknade då till "Live aus Berlin" med Rammstein

I vilket fall som helst gick bowlingen bättre än väntat för mig, efter en kass inledning blev jag nästan duktig.

Vaknade imorse av den där telefonen.
Hade återigen varit en sådan idiot som sover alldeles för länge..
Nu som då har jag inget att säga om det, jag kan inte skylla på annat än mig själv.
I vilket fall som helst blev det att åka till flickvän och kolla film till att börja med.
"The Notebook" Den gulligaste filmen som finns typ, den är sjukt bra och jag kan se den flera gånger.
Sedan ut och gå en stund........................................


Precis som du gör mig sådär stark kan du lika enkelt göra mig sjukt svag..
Vi är nästan framme vid 3 månader och jag hoppas verkligen att du fortsätter stå ut med mig minst lika många till.
För jag tycker verkligen om dig, jag vet att jag fortsätter säga det hela tiden.. Men det är i alla fall sant.

Läste ett brev í fredags, fick mig att verkligen förstå lite bättre hur människor fungerar. Ingen förtjänar det där. Inte någon alls. Visst innehållet var väl mycket av vad jag hade misstänkt, mycket av det där jag ofta tänkt om denna personen. Men att läsa dessa ord skrivna för hand av personen själv, samtidigt som jag vet att inte ett enda ord av det där är menat för mig att läsa. Det var svårt, det kändes faktiskt till och med i mig.. Alla de saker människan klottrat ner på pappret om sig själv var väl saker han nästintill fruktat att jag skulle ha en aning om.

Men en människa av denna sort bevisar verkligen en sak..
Personen försöker att skaffa kontakt varje dag, aldrig nere. Alltid positiv.
Det är en sådan här människa jag tycker synd om, en som har den där jävla skiten inom sig varje dag men ändå kämpar så jävla hårt för att aldrig visa upp den. Som alltid går omkring med ett leende.
Det är så det funkar, har man problem så går man inte och ropar ut det, Man skryter inte om det. Man går omkring i skolan eller vart man nu än hela dagen och låtsas att problemet inte existerar för att sedan komma hem och döda sig själv med alla tankar..

Därför tycker jag inte ett skit synd om er som har allt det där en människa behöver men som tydligen inte räcker för er, ni måste alltid vara värst. Det är så uppenbart när ni har era "problem" ni har så bråttom med att visa upp det.. Ni kommer alltid först, era liv kan ju inte vara annat än dåliga? Tänk hur många som hade velat ha eran plats i världen. Tänk på alla som är så jävla mycket bättre än er men inte får ett skit.. Tänk på hur de hade varit nöjda med att endast ha en liten del av det ni har och värdesätter så lågt..

Mobilen väckte mig som vanligt kvart i sju denna tisdag.
Tröttare än vanligt då natten var sådär lång och jobbig.
Tankarna flög fram och tillbaka och inte säker på någonting.
Buss till vaggeryd, vidare till ett tåg som tillslut tog mig till Jönköping.
Fortfarande trött så valde jag att hoppa av vid rocksjön och ta mig vidare mot skolan med hjälp av mina fötter.
Ventilera tankar och komma bort från människor som jag just då inte ville vara nära.

Efter lunch bar det ännu en gång av mot A6 och sedan tillbaka. Denna gång inte ensam dock...
Det där med att vara ute och gå är något jag saknat.
Det är så väldigt avslappnande och skönt. En Paus från vardagen helt enkelt..

Hemkommen cirka klockan 17.00 efter ett klassråd, en mattelektion och en väldans massa tid att döda.
Hade fått låna Ipod av yngre broder och det räddade väl dagen i vissa stunder. Chris Garneau höll tankarna på plats.
Aja, har i alla fall skrivit klart första bokredovisningen i Engelskan och även läst lite mer i boken.
Även hunnit med att vandra ytterligare lite.

All of this makes me so afraid to speak
The words that now come from my mouth bores you out.
I can see the doubt all around..

Stupid..

Tiden går.
Snabbt eller långsamt spelar ingen större roll
Huvudsaken är den att vi följer efter och rör oss precis som den.
Aldrig stanna upp, vi kan inte stanna tiden så varför ska vi då stanna oss själva?

Vi gör planer för bättre dagar.
Precis som det ska vara!
Jag tar för givet att du är lika mycket min senare som du är min just nu.
Du är hur bra som helst.

Dumdristighet
Överallt, se dig omkring.
Det finns alltid någonting du ser som kunde ha varit annorlunda.

Människor, människor, människor...
Vi hade väl ändå väldigt tur som föddes med de egenskaper som vi nu ändå gjorde. Speciellt smarta är vi ju faktiskt inte. Nej, inte någonstans. Förstår inte dessa människor som lever i "nuet". Hur svårt är det att inse att nuet även är framtiden? Det som kommer senare kommer också vara nu.  Leva i det förgångna ska man verkligen inte göra, men för fan! Använd den där hjärnan som alla ändå har och inse att ni inte kommer lyckas med ett skit senare.

För er är varje problem svart och vitt, två punkter inte mer. "Jag orkar inte.." Okej, en jävla dag, en jävla sak att göra. Den saken kan vara så viktig för framtiden och det som ska kunna vara erat "nu". Helger och alkohol, då orkar ni hur mycket som helst. Visar inte ett enda tecken på trötthet.. Det ger er i stort sett inget alls, kan ni förstå det?

Prioritera olika saker.
Sååå jävla svårt kan det inte vara.
Det är inte det att ni inte orkar, det är det att ni är svaga.
Har ni någonsin argumenterat med er själva?
När någonting verkat jobbigt?
Har ni då i alla fall en gång i era liv talat om för den där tanken att skita i det? Att ge upp?
Framtiden kommer väl förhoppningsvis ikapp er, det hjälper inte särskilt mycket att fuska sig fram och ta diverse genvägar. Gör ni det kommer ni inte att känna igen den riktiga vägen när ni väl ska dit..

Trots att skolan just börjat igen är det snart lov ännu en gång.
Och jag ser fram emot det. Jag brukar inte vara den som väntar på det alltför tidigt.
Fast nu blir skolan faktiskt bara allt konstigare och konstigare, eller inte skolan i sig.
Det är mer sakerna och människorna den för med sig som inte tagit plats än.
Fast i en förändring som jag inte vet när den är färdig, Det är en bra förändring tror jag, lite jobbig dock kanske.

Och för omväxlings skull så önskar jag lite att veckan glider förbi i hög hastighet, jag ser fram emot helgen. Jag ser faktiskt fram emot den sjukt mycket! Känns faktiskt lite läskigt att den enda musiken jag har nu för tiden när jag inte sitter framför den här jävla saken är den i mitt huvud. Trodde inte att jag skulle klara mig så där särskilt länge utan musiken. Det har liksom alltid varit jag och min musik mot resten. Det är ännu en förändring som jag inte ens märkt av att den inträffat.

Världen visar nu upp hur den fungerar, tillfälligheter här och där. Den här senaste veckan har visat att man faktiskt inte kan ta allting för givet, att livet inte fungerar så. Bara i vårat lilla län har ett antal familjer fått vad de verkligen inte förtjänat, vad egentligen ingen förtjänar. Det går snabbt, vi kan inget annat göra än att leva ändå. Att leva i ständig rädsla fungerar nog inte riktigt heller. Det är förjävligt och jag önskar alla som vart med om den här skiten all lycka, jag kan inte ens föreställa mig sorgen.

"I'm so sick and tired tryin to change your mind
When it's so easy to disconnect mine"

Sådant här kan inte hända, det FÅR inte hände..
Alla minnen liknar varandra, inte ett enda dåligt finns det.
Det är förjävligt. Det är verkligen åt helvete.

Allt jag minns är den där glädjen.

Frågetecken finns överallt.

Vila i fred.

Tystnaden gör sig påmind, apatismen kommer och går, blicken fastnad i taket.
När ingenting är så där ömsesidigt, när du inte får någonting alls tillbaka.
Vad är då poängen med att bry sig alls?
Vet inte, vet inte, vet inte, nej jag vet verkligen inte.
Men jag antar att jag ändå kommer göra det, det är så det fungerar.

Och när tystnaden är tillbaka.
De sista orden är sagda
Nej, jag tänker inte gå ner mig då.
Det löftet ger jag mig själv och ska se till att upprätthålla det.

Jag påminns ständigt om dåtiden nu mer, de där minnena ska visst aldrig få driva iväg till glömskans värld. De ska visst aldrig lämna mig ifred. Men det är faktiskt sant som jag säger jag vill inte ha dem, jag vill inte ha den tiden åter heller.. Aldrig igen, Aldrig någonsin igen.

Jag vet hur det fungerar nu, att jag inte är en av er. Fast jag tänkte mig aldrig som någon människa som tillhörde den där gruppen "er" för mig fanns det inte något er. Jag hade hoppats på att vi inte skulle vara så slutna som vi visade oss vara. Jag hade hoppats på att vem som helst kunde komma och gå när som helst. Det blev aldrig så.. Vi fortsatte att stänga ute allt och alla andra. Vi valde att vara naiva och trångsynta..

Tiden kom visst ikapp mig, jag visste att jag inte var sådan, att jag inte skulle klara av att tillhöra något sånt där särskilt länge.

Varför måste en grupp just bestå av så där lika individer? Vem säger att mångfalden är fel? Olika intressen skapar fler och roligare diskutioner, fast diskutera är väl inte riktigt eran grej..

Jag hade tur, jag kom dit jag ville.
Jag tänker inte kasta bort allting bara för att för en gångs skull passa in någonstans.

Och om det ni nu har det så jobbigt, om hela världen står över huvudet på dig och spottar ner mot dig. Tyck synd om dig själv, jag tänker inte tycka synd om någon som inte förtjänar det längre.

Ni kan inte döda mig mer än vad jag kan döda mig själv. Jag är smart nog att kunna få hela min värld i gungning.
Era ord får den inte ens att vibrera.

---

Vart tog de där orden vägen?
Kommer de att komma tillbaka?
Jag tänker vänta på dem i vilket fall.


"How about if you
Tell me something new
Tell me what will make you happy
Oh, you
So deserve to be"

Du kan inte tröttna på att vara dig själv
Du kan bara tröttna på hur du väljer att vara det.

En grupp här, en där och en annan lite längre bort.
Så sjukt mycket indelningar just nu
En stor del av dessa grupper har väl som standard att se sig själv som litelite bättre. Det är väl därför just de är en grupp.

Vissa hävdar bestämt att de inte tillhör någon grupp, de ser väl bara inte människorna de väljer att ignorera.

Vissa ser sig själva som "mindre betydande" de har själv ingen plats i ett sådant där annat gäng. Är då människorna i den egna gruppen lika betydelselösa som man själv anser sig vara? Är det bara att man är så där rädd för ensamheten?

Man måste faktiskt inse att hela världen är indelad, varje människa har sina förbestämda meningar om alla människar, i samma stund som vi ser en så skapar vi en bild av dem. Vad vi kan göra är väl att försöka förstå att det faktiskt bara är en bild, ignorera de där första åsikterna och låta människan själv visa vad det är för någon. Stereotyper får oss att gå miste om så mycket. Detta gäller inte bara intressanta människor. Det gäller även musik, filmer och allt annat. bara för att vi inte gillar genren det tillhör betyder det inte att vi inte tycker om själva tinget.

Till sist, jag är sjukt trött på dessa människor som har så förutbestämda meningar om folk som kommer från andra platser runt om i världen. Att någon talar med brytning, inte har samma hudfärg, har en annan tro än dig eller något liknande betyder inte att du måste hata. Denna människa kan vara hur lik dig som helst. Jag har en liten hobby att fråga ut just dessa människor och få höra deras trångsynta naiva svar om vad det egentligen finns att hata i en människa man inte känner. Det är faktiskt roande, svaren är inte speciellt smarta och visar väl att en annan känd sak i Sverige existerar. Det är den där "Svenska avundsjukan" eftersom människorna tyvärr inte är särskilt smarta själva så avundas de dessa människor som faktiskt är smartare än de säger, avundsjukan omvandlas till hat och därigenom går det..

Vi har alla samma öde. kultur, religion, och ursprung. Ingenting spelar någon roll, du dör till slut i vilket fall..

Gör något vettigt av livet istället.

Idag har jag varit väldigt duktig, spenderat ett antal timmar utomhus vandrandes runt i något av en cirkel. Vilket håll jag än valde att gå kom jag ändå hela tiden tillbaka till samma plats. Precis som tankarna, hur mycket vi än vrider och vänder på dem så kommer de nästan alltid att vara precis som förr.

Ute på tunn is?
Jag bygger just nu upp mitt liv av ett virke som inte tål så där väldigt mycket, jag bygger mitt hus av papper. Det är ett fint hus, väldigt hemtrevligt. Tätt är det och varmt och skönt. Men just av den anledningen att jag inte har något annat att bygga av kan varje vindpust få hela skiten att falla ihop. Ge mig sommar nu så jag kan gå ut och hugga till mig lite trä och ge mig själv ett extra skal som tål de där vindarna va.

Skolan börjar imorgon, den välkomnas med öppna armar av mig! Visst det är skönt att ha lov, träffa människor lite längre och oftare. För att inte tala om sovmorgnarna, mysigt jo. Men jag behöver strukturen, jag behöver något att uppehålla mig med. uppgifter som skapar tankar som kan ta andra tankars plats lite då och då. Ju tidigare skolan börjar desto tidigare får vi nästa lov dessutom. Jag ser fram emot sommarloven. Jag har endast två riktiga sommarlov kvar, efter det tredje ska jag nämligen komma tillbaka till en helt ny skola, med helt nya förutsättningar och nya människor än en gång. Högskolan då alltså, förhoppningsvis bär det även med sig en ny plats att bo på.

Farväl va!

Som sagt.
Att döda ett minne, är det ens möjligt?

Vem har inte dessa minnen som ligger begravda längst in i roten av hjärnan, tillsammans med alla andra minnen goda som dåliga ligger de där i en dvala och bara väntar på att få väckas och spöka i tankarna igen. Det är hemskt när de väl kommer fram, båda de bra och dåliga minnena kan förstöra psyket hos oss för en stund. De minnena som var sparade som bra minnen kan vid fel tillfällen vara de allra värsta. Påminnelsen om att det som en gång var så där bra aldrig blir detsamma. Påminnelsen om att vi lever just nu, det som hänt har hänt. De val vi gjorde var de val som gjorde oss till det vi idag är. Jag ångrar vissa saker jag gjort. Men jag ångrar aldrig den jag var, det var inte hos mig felet låg.

Kollade igenom min bilddagbok tidigare, det var då det slog mig att för ett halvår sedan hade vi nog aldrig yttrat ett ord till varandra du och jag. För ett halvår sen pussade du på en pojke som inte såg sitt bästa ut, för ett halvår sedan gjorde du ett misstag som till slut blev något väldigt bra.

Idag Tisdagen har jag varit med min flickvän Lela, kollat vänner och myst lite. Hon har varit så där saknad, i alla fall det där lugna, den där förståelsen. Medans vissa av livets pusselbitar snart bryts av på mitten då man inte kan lista ut vart de ska läggas så blir vårat lilla pussel bara enklara och enklare. Bit för bit läggs på. Fast det fylls aldrig, kommer aldrig heller att fyllas, vissa pussel är oändliga. Det här är ett av dem

xoxo <3

Jag lever just nu i en surrealistisk verklighet, vad är riktigt och vad är inte? Jag har svårt att skilja på vad som är mitt och vad som egentligen inte hör till min verklighet. I mitt huvud snurrar, ehm, jag vet inte riktigt vad. Snurrar gör det i vilket fall, och det tänker inte stanna än på ett tag.

Jag undrar hur det fungerar? Hur lätt det egentligen är att lura sig själv att någonting tillhör en som egentligen inte är en del av ditt liv alls. Lika lätt som vi lurar oss själva att vi är en del av deras eller sakens verklighet. Jag hoppas de här månaderna glider förbi så där snabbt och obemärkt som delar av 2008's slut gjorde. Jag väntar på den dagen då jag vaknar upp ur min surrealistiska dröm och verkligheten blir så där klar och tydlig.

Jag vet att jag är mindre för dig än vad du är för mig, det är väl en av de åsikterna som målats längst ut på alla mina skal, det är väl en av de saker som personifierar mig. Det handlar om allt möjligt här i världen. Tillexempel jag hatar verkligen att bo på ett sådant här ställe, men jag är fortfarande mindre än platsen jag lever på.

Ännu ett helt meningslöst inlägg..
"Well I know You’ve had it all before."

Okaej, vaknade imorse klockan halv tolv, valde ändå att ligga kvar i sängen tills de där visarna hann ställa in sig på halv två. Så väljer jag att spendera min fredagsmorgon typ. Fredag & Fredag, de senaste dagarna har väl mer eller mindre liknat helgdagar. Igår Torsdag var väl min Söndag, den där långa dagen som kommer efter en bra dag.

Har hunnit med att äta lite frukost vilket hör till ovanligheterna för mig, borstat tänder har jag också gjort efter det och nu sitter jag här och trycker ner ett par tangenter och undrar vad denna dag kan komma att ge mig. Hade planerat en resa in till vaggeryd, men det verkar lite svårt att ta sig dit idag tyvärr, får se hur det blir med det. Som tidsfördriv idag får jag väl ta hand om diverse saker i min omgivning, städa lite smått så där, kolla igenom min garderob kan väl även behövas. Sedan får jag väl sätta mig tillsammans med min gitarr och ta fram några melodier som kan göra sällskap med min falska stämma. Det var längesedan jag spelade in något slog det mig nu, det kanske jag kan göra idag.

Jag lät även Elliott Smith göra Conor Oberst(Bright Eyes) sällskap i den där spellistan jag använder mig av just nu, variation kan vara bra. Nu fylls mitt huvud av smarta textrader som får ens huvud att arbeta lite sådär extra för varje låt som går, och ärligt talat jag älskar det.

Återkommer väl ikväll.

Så var då äntligen den där åttan borta och ersatt av en nia. År 2009 ska bli bättre än det där året 2008 som ändå var en viss förbättring på vissa punkter. 9 är ju då mitt nummer i alla fall, nu får det göra det här till mitt år på något sätt.

Var till en början väldigt skeptisk till hur kvällen skulle ta form, planer skapas och ändras så där snabbt och plötsligt står vi där och har inte en aning om vad som faktiskt sker igen. Resan in tillbringades med personer som var väldigt taggade på nyår, inte kan man visa hur man känner då, man vill ju inte förstöra någon annans kväll bara för att man själv är tveksam till hur året ska ta slut.

När vi väl anlänt till stora staden så nalkades det middag, på menyn stod Potatisgratäng och kyckling. Vår vän Linnea har dock en förvriden syn på välstekt, hur som helst smakade det bra och kvällen inleddes faktiskt väldigt bra. Fortsättningsvis blev det lite Sex and the city, glass, chips och dricka(läs alkoholfritt, läsk är mums) kvällen fortsatte på samma trevliga vis och tiden flög förbi så där som den gör när allt faktiskt är bra för stunden. Klockan hann bli 11 när vi bestämde oss för att gå ut, smällare här och där och faktiskt ingen dödande kyla. Nere vid vätterstranden hann klockan bli 12 och det var väl då det faktiskt började bli lite kallt. Det gjorde i vilket fall som helst ingenting alls då sällskapet värmde.

tolvslag och himlen lyses upp i alla möjliga färger, "champagne " delades  och det kändes faktiskt som sommar vissa stunder. Sommar som den stundtals var och borde ha varit.

Natten tog fart och blev till morgon utan att informera hjärnan om det, först när man kollade klockan på mobilen blev man medveten om tid. Natten blev riktigt bra och det nya året påbörjades precis som önskat, tillsammans med dig. Blickar möttes och talade om för hjärnan att det här var en sådan stund där saker inte har särskilt stor betydelse, det som betyder är källan till de där blickarna. Alltså du & Jag.

Sedan hem igen till den här så kallade datorn och skriva detta inlägg, trycka play och låta samma låt som slutade förra året fortsätta det nya, från exakt samma millisekund, från exakt samma ton.