.

I takt med färgen i mitt hår så bleknar hela jag bort..

Mitt i den nutid jag lever i så gjorde dåtiden sig påmind, och hur den gjorde det sen..
Den verklighet jag lyckats fånga och göra till min glider ur händerna på mig. Denna gång samlade jag kanske på mig för mycket innan jag lät något falla ner rätt över mig som det till slut alltid gör. Det är så uppenbart att jag tänker vad jag tänker just för att krossa mig själv, jag vill se mig själv gå i bitar. Livet har lärt mig att det är precis sådär det fungerar. Jag har aldrig haft något som är mitt sådär, något att vara stolt över. Det har lärt mig att sätta andra människor före mig själv, jag har aldrig varit så självgod som det kanske verkat, när jag låtit någon få det där som jag avstått ifrån har det inte alltid varit för att jag ska vara snällare, eller en bättre människa, än någon. Det har varit just för att jag lärt mig att andra människor alltid ska vara mer än jag.

Förra sommaren gav mig så väldigt mycket som jag tidigare inte hade haft.
En vänskap av den sorten jag aldrig tidigare fått känna
Det är ett av de större minnena från sommaren som för längesedan passerat
Lika snabbt som den tog form försvann den sedan
Och jag vet faktiskt inte varför.

Jag skulle ge så mycket för en sådan sommarnatt nu. En kväll med ensamhet trots att jag visste att jag inte var ensam. Känslan av att kunna avskärma allt det där dåliga som härjade inuti mitt huvud, då bara de bra sakerna gjorde sig påminda.

Jag bestämde mig för att jag helt plötsligt skulle göra de saker som jag tidigare aldrig vågat. Ingen skulle få trycka ner mig och tala om för mig att jag enbart är en pjäs i någons spel. Framtiden är min! Då ska jag vara med att forma den..

Jag skrev ett mail till min lärare, ett långt och genomtänkt sådant, om hur jag ville byta skola. Jag hann gå tre dagar i min gamla skola, och avverka så väldigt många fler möten med syon, innan jag fick ett samtal om att jag skulle få byta. Jag var i min nya skola redan dagen efter. För mig var detta ett väldigt stort steg, jag som egentligen aldrig hade festat, eller ens umgåtts med folk, utanför kommunens gränser.

Jag hann även med att träffa en flicka denna sommaren. Redan från början så var det något som fångade mig. Även om det inte var menat, det var väl inte rätt någonstans egentligen, så tänkte jag inte ge upp denna gången. Dagar blev till månader och allt och ingenting hände och upprepades gång på gång.

Och jag älskar henne. De där orden som jag aldrig vågat säga till någon, och menat annat än vänskapligt, beskriver väldigt bra hur jag känner. De är fortfarande skrämmande bokstäver. Men det är i vilket fall som helst rätt bokstäver.

Den här vintern har väl varat lika länge som dess föregångare. Men den har även varit så annorlunda. Till följd av vad jag lyckades med under sommaren så har denna vinter varit så jävla enkel att ta sig igenom.
Men nu får den snart ta slut faktiskt. Jag är bara människa. Vi människor kan inte hålla ut hur länge som helst när vi ställs öga mot öga med något vi hatar.

Jag tänker inte låta mina tankar förstöra för mig nu, jag vet varför de är som de är, det som är nu är för bra för att vara just mitt.

Jag vet inte vad jag skrivit egentligen och det här inlägget kommer säkert försvinna när jag så småningom läser igenom det igen.