.

Det var det svåraste som fanns, det vi skapade, det vi blev.
Vi gjorde det enkelt, vi hittade balansen, vi letade djupt i våra hjärtan och fann varandra.
Vi lät då vara då och skapade för varje minut ett nytt nu.
Vad var det som hände?
Vartifrån kom denna vändning som ingen av oss såg komma, som slog ner oss till backen.
Det svarta molnet av ingenting som vi inte kunde bekämpa, den stora frågan som vi inte hade något svar till.
En oändlig ekvation av mardrömmar.

Vi lyckades ta det så långt, vi lyckades med varandra bestiga det där berget.
Nu står vi där uppe, mot en klippbrant och balanserar på eggen av en kniv.
Varje enstaka knuff kan få oss att tappa balansen, det har varit nära nu, alltför nära.
Men om du tappar fästet, om du faller.
Jag ska ta din hand, aldrig släppa taget, inte förrens du återigen är i säkerhet.
I dig själv, i livet och i oss.
Men om det tvärtom är jag som tappar balansen, låt mig då falla ensam.
För du förtjänar inte ett fall, jag må säga saker som får dig att tro annorlunda.
Men tro mig när jag säger att du är det bästa jag har, det bästa jag någonsin haft.
Om jag faller, så medan jag faller ska du sakta sväva uppåt, emot nya höjder.
Du är allt det där jag bara kunnat drömma om, du är den enda dröm som blivit verklighet.

Vi ska ta oss igenom det här...

Dina ögon är det finaste underverk som finns här på jorden. Den gröna nyansen som trotsar världens hat och inom sig gömmer en lycka. Jag ser den. Jag har alltid sett den gömd där inne. Tanken på att tiden kan medföra att jag inte längre får se in i dina ögon, att jag inte längre får fläta in mina fingrar i dina, det är de värsta tänkbara scenariot jag kan föreställa mig.

För trots att vi fastnat i en svart cirkel, ett hjul av hopplöshet, när det känns som att vi förlorar kampen. Ta min hand, se mig i ögonen, säg de där orden till mig.

det här är vår kärlek
och jag hatar att se den dö.