.

Jag ser nu att jag gjorde så många fel, jag ser att jag kunde gjort allting så annorlunda, jag ser så väldigt mycket. Men jag ser inte någon framtid längre.

Jag får skylla mig själv, jag kunde inte kontrollera mig, jag blev rädd. Jag gick vilse. Jag trodde verkligen att jag var stark, jag trodde att jag hade fötterna på jorden. Det visar sig att det var du som var min styrka, det var du som var rötterna som höll fast mig. Det var DU som stod och höll mig i handen medan jag balanserade runt på en brunnskant, allt för att inte få mig att falla. Men tillslut så faller vi alla, fast jag ser ingen botten.

Jag var naiv, jag ville vara större, jag ville vara din. Mina tankar om att vara så mycket för dig, att vara dig så tillags fick mig till slut att fall ifrån dig.

Min hand känns så tom när den aldrig mer kommer att få ha din i sig, mitt huvud är avskärmat från verkligheten, det var du som var min verklighet.

Att jag kunde vara så jävla dum

Jag älskar dig ju...