.

I samma takt som vi blir äldre så dör även våra drömmar

Minns ni när man var liten?
Vilka ambitioner man hade?
Vilka drömmar?
Vilken framtid!

Jag minns det!
Jag kan minnas hur jag skulle vara bäst i världen på fotboll, hur jag inte skulle behöva ett vanligt jobb, hur jag inte ens hade något drömyrke pga. av att jag skulle tjäna pengar på att spela fotboll! Bristen på vänner, självförtroende, och mod spelade då ingen roll, allting skulle komma till en när den där drömmen slog in. på lågstadiet var jag faktiskt rätt duktig i skolan, det tror jag har sin förklaring i att jag var en tävlingsmänniska, jag ville vara bäst. Inte för att andra skulle se att jag var det, utan för att enbart jag skulle se att man behöver inte allt det där som kan vara så viktigt för andra för att prestera. Idag skulle jag nog vilja ändra den åsikten. Inte till att man är i behov utav det, utan mer till att man ska kunna ha det, det är en balans. För att lära sig förstå människor måste man vara nära dem. Du kan finna viss förståelse för dem på distans men för att veta hur de tänker måste du komma dem in på skinnet.

Idag när man blivit äldre så har även de där drömmarna fått ro i huvudet, de ligger på en avskiljd plats i dvala. De kommer aldrig försvinna, men de kommer inte heller att komma upp till ytan igen. I den här åldern handlar det mer om att att få den bästa utbildningen, att få de bästa betygen, att få bekräftelse ifrån människor. Det kan tyckas att bekräftelsedelen är oväsentlig och självisk, men tänk efter! Det är inte bara du som styr din karriär, det är andra som placerar oss, det kommer vara andra som befordrar oss, det kommer tillslut vara andra som har oss som chefer eller liknande. Att lära sig att få bekräftelse utav folk utan att de ser på oss som att vi tror oss vara bättre, det är något som är livsviktigt att lära sig.

Mina drömmar sträcker sig inte mycket längre än att jag ska flytta härifrån, jag ska få ett bra jobb, jag ska vara ekonomiskt oberoende utav andra. Det låter som att jag vill vara vad vissa skulle kalla typisk. Men det är det inte, för jag tänker alltid sträva lite längre när jag nått dit, och innanför det där skalet som är min kropp. Där kommer jag alltid finnas, med mina åsikter, mina tankar, och mina intressen. Och det är där innanför jag är den unika individen som jag faktiskt är. Inte i hur jag ser ut, eller vad jag har på mig eller liknande. Utan i sakerna jag tänker och säger.